Vi upplever att vi lever i vad som kan kallas linjär tid. Det vill säga, klockan går ständigt framåt, dagarna och åren går framåt och vår kropp åldras.

Vi förstår vår verklighet utifrån linjär tid. Som till exempel att allt händer i en historisk kronologisk ordning. Det fanns tidigare avancerade civilisationer, men så gick de under och något nytt tog vid.

Vi håller koll på vilket år något hände, och med samma nitiskhet som historiker försöker utreda vilka folkslag som levde när, och vilka historiska händelser som hände när, försöker vi själva förstå och tolka våra liv kring vår ålder, och vad vi gjort tidigare i våra liv, samt kanske planera och beräkna åren vi har framför oss.

Det är så mycket jag vill säga om detta ämne. Och även om vissa blir otåliga när man går för långt in i teoretiska förklaringar, så är detta nödvändigt för att ge dig en idé om varför det inte är konstruktivt för din egen utveckling att tolka allting i linjär tid.

Tänk på detta, hur ofta spenderar du tid att tänka på saker som hänt innan i ditt liv, i ditt förflutna? Hur mycket av din uppmärksamhet får ’nuet’, nuet som är en så kort tid, där vi inte har tid, så vi lägger saker som ska göras på framtiden. Vi resonerar att möjligheterna finns i framtiden.

Det är inte konstigt att vi resonerar så, men vi gör det just därför att vi så rutinmässigt förstår verkligheten i termer av ’linjär tid’. Men just i detta exempel så missar du ’nuet’ som är det enda som är vid liv. Japp, nuet är det enda som är vid liv. Så fort du använder nuet till att tänka på det förflutna, så utsätter du dig själv för en begränsning. Det ’förflutna’ har redan hänt, det ’går inte att förändra’.

Anledningen till varför detta blir lustigt är att du gör denna process i NUET, där du faktiskt alltid är. Du är aldrig i det förflutna, du är aldrig i framtiden. Sant, kan du inte skapa i det förflutna eller i framtiden. Du skapar i NUET. I denna förståelse är det en smått märklig handling av dig själv att tänka på det förflutna, eller spekulera om framtiden.

En lång skrivelse skulle kunna göras om varför vi är så besatta av det förflutna, så beroende av det förflutna, och varför det goda läggs i framtiden. Den korta förklaringen är såret mänskligheten bär på, och inte vill kännas vid. På så vis måste vår upplevda ’synd’ leva kvar, inte i nuet, för nuet har varken ångest eller olycka och separation, nej, vår synd och vår ånger lever utanför livet. Den lever i det förflutna. Och eftersom vi är ovilliga att ta itu med det – i nuet, så måste på samma vis allt hopp förläggas till ’framtiden’. Nuet, blir vår trygghetszon för effektivt undvikande av det vi bär på, som förpassas utanför livet, till det ’förflutna’ och till ’framtiden’.

Redan här kan du kanske föreställa dig vad jag menar med att allt i denna illusionsvärld är ’rekvisita’ för vår egna inre förståelse.

Jag föreslår inte att du omedelbart ska sluta tänka på det förflutna och sluta spekulera om framtiden, det är fortfarande din förståelseram, det narrativ du skapat kring dig själv och vägen till din egen förlåtelse, befrielse och självförverkligande. Men jag förklarar detta för att ge en insikt om att linjär tid som så, har lite med verkligheten att göra.

Din förståelse om din nuvarande verklighet, ditt liv och alla andras, är uppbyggd på resonemanget om linjär tid.

När denna process är över, när du lämnat linjär tid för den inte längre behövs för du är förenad med dig själv igen, så är du i Nuet. I NUET kan du så klart skapa vad som helst, och i NUET så är du vid liv. Du kan hitta på vad som helst om dig själv, och det är också vad du gör, för du tolkar allt som du själv vill.

När du ser på hela ditt liv just nu, är det en tolkning, och en väldigt begränsad tolkning du gör av dig själv.

Så, du tänker dig en verklighet som fungerar i linjär tid. Och du gör så därför att du kan förpassa din upplevda skuld till det förflutna och sätta din hopp och frid till framtiden, du undviker med andra ord dig själv, nuet.

Från denna falska tidslinje om man så vill, så accepterar du din egna lögn, och kallar det verkligheten. Du har glömt bort att du själv skapat denna fabricerade verklighet och påhittade narrativ. Men nu så köper du den som din verklighet. Du sätter dina drömmar och ditt hopp in i den, och ditt hopp om självförverkligande.

Du har glömt bort att du aldrig kan hitta ditt paradis eller ditt självförverkligande ’här’, det vill säga, i din skapelse om linjär tid.

Ditt paradis, ditt självförverkligande ligger i att vakna upp från din illusion, vilket sker samtidigt som du konfronterar såret och skulden, och kan möta den i nuet.

Mötet med dig själv, öppnar nuet för dig, och river sakta ner konceptet linjär tid.

Innan den poletten trillat ner, sker en rad frustrationer i människans liv.

I illusionen av linjär tid tänker vi oss till exempel att utveckling är när allt dag för dag blir bättre. Och om det inte blir det, är det misslyckat eller oturligt. Vi blir stressade om vi inte kan se till att utveckling just tar oss ett steg framåt mot vad vi själva fantiserat ihop är framsteg.

Så medan verkligheten faktiskt är extremt harmonisk, stabil och förutsägbar i sin gilla gång, så har människan en helt annan upplevelse. Verklighetens frid, harmoni och sanning krockar med människans kontroll av verkligheten i den begränsade ram de placerat verkligheten i, i linjär tid.

Tänk själv hur den riktiga upplevelsen kommer bli när livets utveckling är att få in människan till nuet igen, medan människans plan är att köpa illusionsvärlden i tid och skapa en gradvis bättre värld genom att tjäna lite mer pengar, klättra i karriären, få bättre anseende i sin påhittade personlighet. Dessa saker går sällan ihop med att ’kroppen åldras’, eller till slut ’dör’ och deras framsteg bara får ett abrupt slut. Men människan vill inte se till det ologiska i deras strävan, de måste hålla fast vid narrativet, narrativet skapades för att undvika nuet. Människan är inte rädd för att dö, hon är rädd för att leva.

Så medan människan hoppas på ett harmoniskt och bra liv, i sin linjära tid, så liknar livet mer en berg och dalbana.

Kanske har vi en period i våra liv där allt går bra, bara för att sen gå in i en period där allt verkar gå mindre bra, och detta är ju knappast gradvis utveckling. Ju mer vi försöker kontrollera, desto mer olyckliga kommer vi förmodligen bli. Det är oftast här vi ser den mest tragiska utvecklingen, människor som blir deprimerade när de inte får som de vill, medan livets verklighet frenetiskt jobbar på högtryck för att visa dem den riktiga verkligheten och faktiskt söker läka och befria dem.

I sin ibland galna illusion gör människan vad som helst för att undvika att titta på sitt sår. Ett sådant exempel är användandet av pengar och resurser för att öka kontrollen över livet, dvs, göra det värre för sig själv. En rik människa ’köper sig bort’ från problem och ansvar som skulle lett dem i rätt riktning. De tror de undvikit fara, men kliver rakt in i depression och tomhet, utan att förstå varför. Vilket till slut till och med leder till psykopatiskt beteende, och skuldbeläggning på livet utanför, illusionen de själva skapat.

Detta kan dock bli ännu värre. Genom artificiella uppfinningar så kan du koppla dig fri från det levande livet och det levande livets lagar, och själv bestämma vad som händer. Givetvis är detta olyckliga resonemang omöjligt, det du gör är att du skapar icke-liv. Det finns ingen död, men det finns icke-liv. En teknologisk apparat är inte kreativt levande liv. En robot är inte en människa. Försöker du tvinga på verkligheten din egen begränsade förståelse kring en extremt snäv linjär utveckling, så är det enda du uppnår en utspårad berg och dalbana. Ett krig mot levande liv, där den stridande alltid är förloraren.

Det är därför ’krisen’ vi är i nu, är mer än en extensiell kris. Det är inte ’bara’ frågan om en yttre verkligheten som faller samman likt som en jordbävning härjade. Ingen tror längre på det politiska systemet, det ekonomiska har spårat, det hotas om att klimatet inte går att lita på heller och är i förändring, det är världskrig med potentiell förmåga att ödelägga hela vår värld, och AI kommer antingen förändra hela vår värld såsom vi känner den, eller kanske råka förinta mänskligheten. Det gamla familjära är effektivt över, och kommer aldrig komma tillbaka. Framtiden, ytterst osäker. Och så resonerar vi för vi tänker i termer om linjär tid. Att den riktiga krisen handlar om att själva den linjära tiden håller på att rasera, det pratas det inte om. Det är sanningen människan vill undvika, det är därför själva illusionen restes, så att man kan undvika verkligheten.

Jag har sagt att allt på utsidan fungerar som ’rekvisita’ för den inre förståelsens syfte. Och eftersom det är dags att sluta stirra på rekvisitan som att den är verklig i sig, kommer utsidan visa sin sanna natur för allt den någonsin var, en symbol för lärande. Genom att falla samman, ges du förmågan att skapa den verklighet du vill skapa.

Vi är i en mycket konstig situation i vår ’historia’, där människan kommer hålla fast vid krisen och krisens utveckling, eftersom det är mer tryggt att hålla fast vid det familjära, oavsett hur ohygglig den är. Att börja släppa taget om den, det är den riktiga krisen, det är läskigt.

På samma vis håller vi fast vid linjär tid, tröstar oss i termer av linjär tid. Det kanske inte går som vi vill i vår linjära tid men ’så länge jag lärt mig något av mina erfarenheter’ så har det inte varit ’bortkastad tid’. Och där har vi det igen. Oviljan att slösa på tid, lyckan av att ha mer tid, som i att tänka på möjligheter i framtiden, och behöva veta att man ’gjort det bästa av all tid’. Tiden är vår tröst, och vårt fängelse.

Tid, tid, tid.

Vad skulle kunna göra dig lycklig om linjär tid inte fanns?

Detta är en jättestor tanke. Du kan sitta en hel dag med den filosofin, men då tänker du kanske genast ”Ja men det har jag inte tid med!” 🙂

Jag kan säga dig att till och med ”det har jag inte tid med” är en taktik för att undvika verkligheten, och nuet.

Allt är, relationer. I mötet med verkligheten, i det eviga nuet, är du en odödlig skapare. I samklang med allt i livet. Allt som är livet när dina bedömningar och begränsningar om livet är borta. Först då går livet att förstå.

Har du märkt när mirakler sker, att de är helt ologiska för vår linjära tid? Just för att de sällan är logiska, och ofta trotsar vår logik så kallar vi dem ’mirakler’. Men det finns inget onaturligt med dessa mirakler. Istället är det påminnelsen om den verklighet vi egentligen lever i, så fort vi snubblat ur vår linjära tid.